att ge bort så mycket av sig själv men få så lite tillbaka.
igår satt jag i bilen med mascaragråtande kinder & med höstens regn utanför. kunde aldrig avgöra vad jag ville, tyckte. ena stunden vill jag så gärna kuta upp för det de stentrapporna slänga upp dörren & skrika; det finns inget du & jag längre. måste lära mig att klara mig själv för att i nästa stund vilja kuta upp för de där stentrapporna för att slänga upp dörren & ramla in i hans varma famn.
åh så där kände jag nästan hela förra vintern/våren. du fångar känslor på pricken.
SvaraRadera