you have never lived because you have never died.

han & jag är över. han sa att det var för vårat eget bästa eftersom vi inte fungerar tillsammans. han kramar om mig hårdare än allt & talar om hur mycket jag betyder för honom & när jag ber honom att säga åt mig att han hellre ser sitt liv utan mig än med mig så säger han åt mig att sluta & vänder bort sitt ansikte som är vått av tårar.

han gillar mig fortfarande men han klarar ändå av att låta mig gå för han vet vad som är bäst. jag gillar honom fortfarande & vägrar inse vad som är bäst. det enda jag inser är hur mycket jag faktiskt behöver honom. hur mitt ansikte svider av torkade tårar hela tiden & hur jag måste springa till skoltoaletten varje timme för att förbättra mascaran som envist vill rinna ner för kinderna. hur jag saknar honom & paniksmsar honom för att tala om att jag inte klarar av detta. 

varför i hela jävla helvete måste jag alltid vara den som gillar den andra mer?