när jag satt på mitt tonårsrum med pannan mot knäna & grät så ljudlöst jag kunde så önskade jag så mycket till framtiden. till då jag skulle få ha någon som höll om mig varenda kväll & vi skulle bo tillsammans i en fin lägenhet utanför denna lilla stad. längtade bort från alla dessa jävla tårar.
jag sitter här nu. i en fin lägenhet, i en annan stad, men någon som håller om mig varenda kväll. men det räcker ändå inte. likt förbannat sätter jag mig på köksgolvet när han somnat & gråter så ljudlöst jag bara kan.
är så less på att vara ledsen när jag inte alls borde vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar