nu ska jag vara helt ärlig.
under alla dessa månader jag har känt honom har han bara varit min tröst. så jag slapp sakna han den andra. jag lät han pussa mig, hålla min hand & krama mig för att känna mig mindre ensam. när jag tillslut bestämde mig för att ge honom chansen hade jag ingen aning vad jag gav mig in på. ville bara inte vara ensam längre & jag visste innerst inne att det aldrig skulle gå. vi var för olika.
men nu, en månad efter så ser jag att jag börjar falla för honom på riktigt. jag jämför fortfarande & ser fortfarande att han inte alls är så perfekt som den andra, förra. men det gör ingenting. för han gör mig glad, han får mig att längta & sakna. han får mig att må bra igen.
& när han möter mig i korridoren på skolan så ler han, kommer emot mig & kysser mig framför alla andra. det skulle den andra aldrig ha gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar