you have never lived because you have never died.

i juni hade vi varit tillsammans i fem år. för fem år sedan satt jag alltså och tänkte på honom varenda vakna sekund. hur kan fem år sedan kännas som om det var igår? och hur kan man minnas vissa detaljer så himla väl? kan fortfarande minnas exakt hur hans ytterdörr knarrade när man öppnade den, eller hur fläkten på deras toalett lät och hur deras hund luktade. jag minns vad som stod på hans kylskåpsmagnet, hur han ringsignal lät och hur vass hans kaktus i fönstret var. men det där som jag trodde skulle sitta fast i huvudet för all jävla framtid kan jag knappt minnas alls, hur mycket jag en försöker. hur hans tröja luktade, hur varma kramar han hade eller hur fina hans händer var. jag kan inte riktigt komma fram till hur hans röst lät eller hur han såg ut när han skrattade. jag minns framför allt inte hur hans lockiga hår kändes mellan mina fingrar. så många nätter jag grät och var arg på mig själv för att jag inte kunde sluta minnas honom. jag raderade bilder, sms, nummer och  alla mina musiklistor - bara så jag skulle få ut han ur mina tankebanor. ingenting funkade. nu fem år senare är han äntligen borta. visst ser jag honom på stan ibland, vi kan skriva några ord till varandra och när jag råkar hitta en bortglömd bild på honom utan tröja så känner jag inget. inte hans lena hud, hans mjuka fjun eller hans fina ögon. tid är det enda som behövs.