you have never lived because you have never died.

av mina tidigare förhållanden har jag lärt mig att inte ge allt. kramas inte för mycket, skriv inte sms varje dag, låt dem vara ifred. förut gav jag alltid så mycket kärlek, för jag var tvungen. jag skulle bubbla över annars. båda gångerna gav jag så mycket och fick så lite tillbaka att det slutade upp med gräl och sedan sprack allting. problemet denna gång är att jag vågar verkligen inte ge kärlek. när han spelar dator timmar efter timmar avbryter jag honom aldrig, inte ens med en puss. när vi ska sova kramar jag honom en stund sen låter jag honom vara ifred. jag skriver inte långa kärleksfulla sms och jag kramar honom inte alls lika mycket som jag egentligen vill. när vi håller handen släpper jag hans ibland, så att han får chansen att ta bort sin hand om han nu tycker det är för jobbigt att hålla i min. när vi hånglar så är det alltid jag som avbryter först, för han kanske inte vill, han kanske bara gör det för min skull. jag tar liksom för givet att jag är i vägen, att han inte vill utan bara gör allt för min skull. men sen kommer det ändå kvällar när han frågar mig varför han bara ska ge och ge, varför jag aldrig verkar vilja och varför jag aldrig försöker. nu har jag förvandlas till den där personen som bara tar och tar utan att ge något tillbaka. man lär sig inte bara av gamla förhållanden. man blir även rädd, skör och bygger upp murar runt sig. snart kommer min mur vara omöjlig att ta sig igenom.