you have never lived because you have never died.

ibland blir jag så arg på mig själv. arg över att jag inte minns första gången vi sov med varandra, att jag inte minns i detalj första gången vi låg med varandra. helt ärligt minns jag knappt första gången vi kysstes (på riktigt, lågstadiekyssarna gills ju ej). jag minns så lite av våran början, känner så lite och ändå hände allt det där bra för några månader sedan. 

men min första kärlek minns jag i detalj. jag minns att vi kysstes första gången i hans kompis kök, jag minns att jag fick låna hans svarta shorts att sova i den där gången jag skulle somna bredvid en pojkkropp för första gången. jag kan fortfarande minnas hur han luktar, hur ljudet av hans ytterdörr låter & hur han iskalla golv kändes mot mina fötter. ändå inträffade allt detta för över fyra år sedan.

man säger ju att man aldrig glömmer sin första kärlek och det är nog sant, men jag tror mer på att jag är så fruktansvärt livrädd för att ta in nya minnen. för jag vet att just de där jävla minnena kommer kännas som en sten i hjärtat när allt är över. (för jag tar ju alltid för givet att allt ska ta slut). jag la liksom inte ner någon större tid på att memorera våran första kyss, vårat första ligg för jag vill inte minnas allt det där när han plötsligt krossar mitt hjärta.

men samtidigt; tänk om vi lever för alltid tillsammans och jag har inget fint att minnas?