you have never lived because you have never died.

det var klockan fem på lördagsmorgonen. jag satt i trapphuset & pratade med min vän. jag var fortfarande lite berusad men han var helt nykter. vi pratade på om allt. speciellt kärleken. tillslut började vi prata om han som lämnade mig för snart ett år sedan. han sa; anna, du ska inte sluta hoppas. han tänker på dig fortfarande. jag menar, ni var ju ändå ihop i två år. jag vet det, jag känner honom ju. 

mer minns jag inte, för när man är smått berusad smular alla minnen ihop sig. men just det där minns jag & det gav mig ett jävla litet hopp igen. jag behöver inte något hopp om oss längre. jag behöver bara glömma.