you have never lived because you have never died.

det finns en pojke som jag brukar hångla med på toaletten eller i trappuppgångar varje gång vi är onyktra. det blir aldrig mer än så. det vet vi båda. i fredags ville han möta upp mig i 29 graders kyla. han var onykter men inte jag. han suckade & sa; anna, varför kan inte du vara ful?  i lördags var jag så onykter att jag knappt kunde stå. jag mötte upp honom ute i kylan ännu en gång. han tog hand om mig när jag ramlade i snöhögarna & han följde mig ända till dörren även fast han höll på frysa ihjäl. idag bad han mig att titta i min högra ficka. där låg en lapp. på lappen stod det sötnos. han hade smugglat ner den i min jacka den där fredagen. 

ibland blir jag så arg. arg på att man inte kan vara kär i vem man vill. att det finns en pojke som skriver små lappar till mig. som jämt talar om hur blåa ögon jag har & som smsar mig varenda dag, men ändå gillar jag fortfarande pojken som knappt ger mig en blick längre. han som krossade mitt hjärta så jävla hårt. han som har gjort mig illa mer än någon annan lyckats göra  förut. men ändå skulle jag välja honom. varför kan inte hjärtat lyda hjärnan lite mer?