när jag satt där en meter ifrån honom & såg hans hand vila så fint på bordet kunde jag inte låta bli att titta & tänka att den där handen har hållit om mig så många gånger. den där handen brukade jag hålla i varje gång vi gick till ica för att handla. den där handen är den mjukaste hand jag vet. men nu vilar den på det där bordet & jag kommer aldrig någonsin få vidröra den igen.
jag är så rädd. är det såhär lätt att sluta känna en person? är det såhär lätt för människor att glömma mig? är det såhär livet ska vara?
Jag är i precis samma situation. Jag vet verkligen hur det känns.
SvaraRaderasv; tack fina du. det betyder otroligt mycket för mig.
åh du, det känns som om jag läser om mig själv. Jag och han delades i September för helt ingen anledning. Ser honom fem gånger i veckan för vi går i samma klass. Vi har samma vänner dessutom.
SvaraRaderaI september sa han,
men vi är ju vänner i alla fall?
och jag svarade
Nej. Det går aldrig.
Hur vet du det?
Jag är expert på sånt här.. nej, men jag har läst en del böcker och sett filmer.
Han:
Men vi är inte som någon bok eller film, vi är annorlunda.
Vem hade rätt? Jag såklart. Och det går inte att vara vän med någon som leker med de små 98orna, strular med dom och smsar. På SKÄMT. De stackars små tjejerna börjar ju skära sig och allt. Och att sen få höra av min vän som hört av hans vän att han bara var med mig för att få, duvet. Det gör ont. Inte för att jag egentligen tror på det, men det känns förjävligt. Jag hatar honom, nej det gör jag inte. Men han har förlorat min respekt. Och ändå, ändå kan inte mitt hjärta sluta slå 100 gånger hårdare när jag tittar på hans vackra ansikte. Efter så lång tid.
Jag hade några väldigt fina månader med honom, men några väldigt hemska utan honom också. Och jag vet inte om det har varit värt det.
Du kanske inte ville läsa, men jag ville skriva.
Erica, www.snelahestarna.blogg.se