VARFÖR MINNS MAN BARA DET FINA?

jag undrar ofta varför man bara minns det fina. hur han höll om mig varenda natt eller alla små lappar han brukade skriva. hur han brukade kittla mig mellan revbenen tills jag nästan dog eller hur han brukade låna ut sina mjuka tröjor som luktade så gott direkt han trodde jag frös.

varför minns man inte de gånger han hela tiden lät mig vara ensam i hans hus medans han gjorde allt utom att göra något med mig eller alla gånger han inte brydde sig om att smsa även fast han sa han skulle. varför minns man inte alla gånger han spelade dataspel & lät mig sitta helt göralös på hans säng eller de gånger vi planerat in att göra något kul, men att han sedan var med hans vänner istället.

varför minns man bara det fina?