you have never lived because you have never died.

J ber mig helt från ingenstans att åka med honom i hans nya bil. Vi kör omkring i nästan en timme och inte en enda gång under den tiden känner jag att hjärtat verkar av saknad, det slår inte ens i otakt. Det enda som känns inuti mig är hur han inte alls är i närheten av att vara den personen jag en gång var så himla kär i. Han verkar så stel, så ledsen, obrydd och allt det där jag blev kär i är som bortblåst. Det där fina skrattet han hade fick jag inte se en enda gång och jag inser nu att jag aldrig,aldrig någonsin kommer få möta den där pojken igen. Pojken som var hela min värld. Han är nu borta för alltid och jag kan inte avgöra om det känns hemskt eller bara skönt. 

När jag klev ut ur hans bil kände jag bara en stor lättnad. Jag tror jag äntligen har accepterat att han aldrig mer kommer att komma tillbaka och jag tror äntligen min hjärna har insett att jag inte alls saknar honom, jag saknar bara minnen av oss två.