you have never lived because you have never died.

igår när jag stod tillsammans med tvåhundra andra fulla människor på icas parkering för att fira in det nya året så snör sig mage ihop på mig och jag gråter mitt bland folkmassan. kände mig så ensam och allt var så fel. då kommer han, min första pojkvän. han är nykter och han ser mig rakt igenom alla andra människor. han frågar oroligt hur jag mår och erbjuder sig att skjutsa hem mig så jag inte ska frysa. han är utan tvekan den snällaste pojke jag någonsin kommer att träffa & han mörka ögon är fortfarande så underbart fina och jag var tvungen att bita mig själv hårt i läppen för att inte gråta ännu mera. jag hade den finaste pojkvän man kan tänka sig och jag sumpade det så jävla hårt. jag vill så gärna få tillbaka tiden vi hade. jag vill inte bli full på vodka varje helg, jag vill inte hångla med fem olika pojkar på en kväll och jag vill inte vara tillsammans med dumma douchebags som aldrig bryr sig. jag vill bara ligga och se dåliga tv-program med honom i hans lilla hus samtidigt som vi delar på extra smöriga popcorn medan vi tillsammans trotsar allt som har med fester och alkohol att göra. precis som vi gjorde förut. det enda jag önskar i år är att få tillbaka honom.