han är min anledning. 
min anledning till att jag ens kliver upp ur sängen.
min anledning till att jag ens försöker.
min anledning till att jag inte ger upp.

jag vill inte att någon ska vara min anledning.

"snart har vi varit tillsammans i ett år, trodde du någonsin det?"
"nej, faktiskt inte"
"men va? varför inte det?"
"det är onödigt att tro på något som kanske aldrig kommer att hända"
" men anna, man måste våga tro" 

kommer aldrig våga tro på kärleken. så är det bara.

jag kommer aldrig någonsin bli lycklig så länge som jag är jag.

jag gör något som jag inte alls borde. jag vågar inte tro på en framtid med honom. jag kommer på mig själv hela tiden att tänka saker som "när hans inte längre är kär i mig ska jag köpa en hund för jag tänker inte vara ensam" eller "när han gör slut med mig så ska jag ta mitt pick och pack och fara iväg utomlands". jag tänker aldrig om utan jag tänker bara när. mina tankar tar kål på mig själv.

för första gången någonsin är inte jag den som ger mest kärlek
jag har däremot så mycket kärlek i mig, som jag vill ge bort
spelar ingen roll hur mycket jag försöker
jag har byggt upp murar så starkt omkring mig att jag inte ens kommer ut själv

jag är totalt omöjlig att leva med.

läser igenom gamla konversationer från M. varför? jag vet inte riktigt. när jag läser igenom saker nu när jag släppt allting så ser jag saker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. jag ser att han inte var pojkvännen för mig eftersom han absolut inte behandlade mig särskilt bra alla gånger. våra konversationer bestod mest om diskussioner mellan oss två. men samtidigt inser jag nu att han gillade nog faktiskt mig rätt mycket även fast jag aldrig trodde honom förut när han sa det. han gillade mig, men han var bara väldigt dålig på att visa det. 

många frågar mig oftast vad jag egentligen tänkte när jag var tillsammans med honom. många gånger har jag frågat mig själv samma sak. min nuvarande pojkvän ville bli tillsammans med mig nästan precis samtidigt som jag blev tillsammans med M, ändå valde jag M före honom? jag tror allting har en mening. det låter säkert som en klyscha men jag tror verkligen det. jag behövde ha någon som jag fick ha lite spänning med, som jag fick leva ut allt galet och som kanske inte alltid behandlade mig bäst. det låter konstigt men det var ju även tack vare honom som jag släppte allting och insåg att jag förtjänar faktiskt någon bättre. JAG som aldrig tycker jag förtjänar något fick upp ögonen. jag vill aldrig mer vara i ett dåligt förhållande och jag tror M hjälpte mig. han fick mig att inse att jag ska gå på insidan, välja någon som gillar mig precis lika mycket som jag gillar honom och som alltid är snäll mot mig. just därför valde jag tillslut L. för han har alltid haft så otroligt fin insida och han har gillat mig i så många år men jag har aldrig gett honom en chans. jag är så glad idag över att jag lät honom få en chans. så himla glad.